Idag tog jag mig äntligen i kragen och fixade nya kroppsbilder! Tvingade C att agera fotograf. ;)
 
Tänkte jämföra dom nya bilderna med bilderna från startbilderna. Jag är otroligt glad över att jag tog detta beslut att operera mig för jag mår så mycket bättre! Det har inte varit lätt, det är inte lätt och kommer inte heller att vara lätt. Men det är så värt det. ;)
 
Jag är också väldigt glad över att jag har dokumenterat resan med bilder, det är bra att ha att gå tillbaka och titta på. Det är inte alltid roligt att titta tillbaka, det kan ofta vara smärtsamt men lärorikt på samma gång. Det gäller att blicka framåt, vad som komma skall!
 
            2011-09-27                                                    2013-03-16
 
              2011-09-27                                            2013-03-16
 
         2011-09-27                                                 2013-03-16
 
             2011-09-27                                                                2013-03-16
 
                     2011-09-27                                                     2013-03-16
Nästa vecka är det dags för min ett-årskoll och tills dess skulle blodprov lämnas. Idag var dagen jag skulle "plågas" och bli bestulen på åtta rör blod. Jag ogillar verkligen nålar och att bli stucken, usch och fy! Blir så nervös inför dessa besök.. Dessutom är jag relativt svårstucken så det gör ju inte saken bättre.
 
Iaf, imorse tjugo över sju skulle jag vara där eftersom jag skulle vara fastande. När jag kom dit och hon tittade på vilka prover som skulle tas så kunde inte ett av dom tas eftersom det måste tas precis innan alla prov skickas iväg då det inte kan stå för länge. Suck. Hon kunde iaf ta sju av åtta rör imorse och så skulle jag få komma tillbaka kvart i elva och ta det åttonde. Hon kände på båda armarna och bestämde sig sen för den högra. Hon hittade rätt på första försöket och inte gjorde det ont heller, jättebra för min del! Jag tackade för mig och åkte hem för att äta frukost innan det var dags att åka dit igen.
 
Kvart i elva kom jag dit igen och samma människa skulle ta det sista provet på mig. Hon tog samma arm och samma hål för det lyckades ju sist. AJ! Det gjorde väldigt ont och inte kom det nå blod heller.. Hon provade då den vänstra armen ist. AJ! Det gjorde också ont och inget blod där heller.. Efter dom två missarna ville hon inte prova nå mer utan lät en kollega prova. Hon provade i den vänstra armen och lyckades på hennes första försök, inte gjorde det ont heller, tack å lov!
 
Så nu är jag fyra stick "rikare" och åtta rör blod fattigare. Yey?
 

Idag firar jag och magen 1 år! :) Tänka sig vad fort tiden har gått. Jag ångrar mig inte det minsta att jag tog beslutet att genomgå min GBP-operation.

Jag har kommit en bra bit på väg men det är en del kvar, men det kommer sakta men säkert. :)

Här kommer äntligen min OP-berättelse, bättre sent än aldrig. Blev ju en rejäl resa så att säga. Hoppas att ni orkar läsa hela, den är rätt så lång.

Torsdagen den 27 oktober var det dags. NERVÖS! Klev upp tidigt för att hinna duscha en sista gång med Descutan och ta medicinerna i rätt tid innan det var dags att åka till sjukhuset. Mamma skjutsade in mig då jag sov hos henne och pappa natten till torsdag då sambon jobbade. 07.00 skulle alla fem som skulle OPas den dagen infinna sig på Kirurgslussen. Väl där blev det en liten väntan innan jag blev uppropad för att få min säng och byta om till den snyggaste skruden nånsin. ;) Efter ett tag kom den ena kirurgen in och hälsade och pratade lite. Ritade även på magen där dom skulle gå in. Blev ännu mer nervös. Sen var det bara att vänta tills det var min tur, nummer 2 ut så det kunde bli nånstans mellan 09.00 och 10.00 trodde läkaren om allt gick som det skulle med den första.

Ungefär 08.30, tror jag, var det dags för mig att få komma ner till Torget som dom kallar det för att sätta nål på mig då jag är lite (mycket) rädd/tycker det är väldigt obehagligt. Dom ville göra det i lugn och ro innan det var dags för själva OPen. Jag hade Emla-plåster på båda händerna i förebyggande syfte, men visst gjorde det ont ändå men till slut satt den där iaf. Sen var det bara att vänta ytterligare. Nervös som jag var sprang jag och kissade titt som tätt. En narkossköterska kom in och pratade med mig och förklarade lite om hur det skulle gå till när jag väl kom in i OP-salen, bl.a. skulle alla inne i salen dra i mig och pyssla med många saker. :) Strax före 09.30 kom samma narkossköterska in och sa att det var dags. Jag fick gå själv in till OP-salen och lägga mig på den varma luftmadrassen och sen var karusellen igång, alla som var där hade ett uppdrag och jag fick inte vara ifred. :P Till slut var allt på plats och syrgasmasken åkte fram så jag fick andas i den, samtidigt sprutades medel mot illamående in och helt plötsligt blev allt snurrigt och då kom sömnmedlet och vips så sov jag. Gick jättefort från det att jag kom in i salen tills att jag somnade tycker jag.

Kan klockan ha varit runt 11.00 kanske när jag började vakna upp och bli liiite medveten. Den ena kirurgen kom förbi nån gång innan jag blev helt vaken och berättade att allt hade gått som det skulle och det såg fint ut. Var öm och väldigt törstig vid uppvaknandet. Vatten har väl aldrig smakat så gott kändes det som, dom små smuttarna jag fick i mig. Kände även senare att jag var väldigt kissnödig så då var det dags att försöka få upp mig så jag kunde prova att gå till toaletten. Började med att försöka sitta upp på kanten men snabbt blev jag yr och kallsvettig så det var bara att lägga mig ner igen. Vi provade ytterligare en gång men med samma resultat, blev svimfärdig. Det konstiga var ju att jag mådde jättebra i liggande läge och alla värden såg bra ut. Vi kom så långt att vi fick mig att stå upp två gånger också men höll på att svimma. Dom kollade mitt blodtryck men det var inte heller nå lågt som kunde förklara detta fenomen. Kissnödig var jag fortfarande så jag fick prova ett bäcken i sängen men det fungerade inte alls så det blev tömning till slut, och nog var jag kissnödig! 7,5 dl fick dom ur mig.

Timmarna gick och mysteriet fortsatte och jag kunde inte ta mig upp, den andre kirurgen kom och kände och klämde på mig men kunde inte förstå vad som var fel. Dom kunde kanske misstänka lite ”näringsbrist” så jag fick lite sött och järnsaft för att se om det blev nån bättring, men icke. Jag låg där i sängen och såg alla dom andra GBP-opererade komma upp på fötterna och gå en sväng. Klockan blev mycket och jag blev inrullad till ett rum bredvid då jag legat på UVA så länge (närmare 7 timmar) så platserna där inne behövdes till dom nya som kom. Kissnödig blev jag igen och tömning är liksom inget dom ville göra igen helst för jag var ju tvungen att ta mig upp nångång så vi skulle försöka med en toalettstol precis bredvid sängen, detta efter ungefär 8 timmar på UVA. Jag fick hjälp av två sköterskor att ta mig upp och sätta mig på stolen och satt där ett tag. Gick inget vidare att kissa med två främmande människor i samma rum och sen började det att snurra rejält i huvudet och kallsvettningar utan dess like. Blev alldeles blek så det var bara att luta omkull mig i sängen fortast möjligast för att återhämta mig. Efter återhämtningen  frågade jag om det gick bra om jag försökte själv lite senare när dom inte var i rummet och det skulle gå bra. Jag låg och vilade mig för att till slut orka ta mig upp på stolen, satt knappt nåt på sängkanten för att spara så mycket energi som möjligt till det andra. Kisset kom äntligen men så höll jag på att svimma också, det svartnade för ögonen och hoppades bara på att jag skulle bli färdig illa kvickt. Jäklar vad jobbigt och obehagligt det var.. Sköterskorna kom in och kollade mitt BT igen men inget alarmerande lågt som man skulle kunna tro. En sköterska frågade till slut om jag tagit nå mediciner på morgonen och jag svarade att jag tog mitt Levaxin och min BT-medicin (högt tryck). Då trillade polletten ner hos henne, det var BT-medicinen som antagligen gjorde så jag inte kunde komma upp. För så fort mitt övertryck kom under 130 började alla mina symtom. En släkting till henne hade precis samma problem vid OP förut. Så efter nästan 9 timmar på UVA fick jag äntligen komma upp på avdelningen då mysteriet var löst. :)

Det var skönt att komma upp på avdelningen och slippa höra allt pipande och jag vet inte allt som lät på UVA. Ta det lite lugnt  liksom. :) Natten kom och det var dags att sova vilket inte var det lättaste, somnade men vaknade titt som tätt under hela natten dels av törst och dels av ont i ryggen för att jag bara kunde ligga så. Ligga på sidan var ju bara att glömma. Sen gör väl hela sjukhusmiljön det svårt att koppla av. Kissnödig var jag igen så jag fick en toalettstol igen vid sängen och det gick bättre än på UVA iaf, men oj så yr jag blev. Morgonen bjöd på fil till frukost och himmel vad gott det var! Njöt riktigt ordentligt kan jag säga. :) Försökte sätta mig upp på sängkanten men det lyckades inte riktigt. Jag fick då successivt höja ryggen på sängen för att känna av hur pass jag kunde sitta upp utan att känna av nåt. Framåt lunch kunde jag sitta rakt i ryggen utan att bli yr iaf! Där efter lunch skulle dietisten och sjukgymnasten ha gruppinfo med oss fem som hade OPats men då jag ännu inte stått upp själv vågade dom inte ta nå risker så jag fick åka rullstol till infon. ;) Vid avslut följde sjukgymnasten med mig till rummet och då provade vi igen och äntligen kunde jag stå upp utan hålla på att svimma! :D Kändes otroligt skönt att kunna stå och gå och framförallt ta på sig sina egna kläder. :) Fredag eftermiddag kom och det var dags för utskrivning, mamma och pappa kom och hämtade mig då jag skulle bo där i några dagar för att ha sällskap när sambon jobbade.



Kom hem och mådde riktigt bra faktiskt, kvällsmålen gick bra och allt kändes frid och fröjd. Lördag morgon gick också jättebra, med fil till frukost, inga konstigheter alls. Men som en blixt från klar himmel 09.30 fick jag så jävla ont i magen! Det bara högg till så jag gick och la mig i sängen och grät och hyperventilerade. Tänkte att detta kan ju inte vara dumping, så här häftigt.. Mamma kom upp från källaren och hittade mig liggandes i sängen och visste inte alls vad hon skulle göra. Efter ett tag kom min ena syster, som är sjuksköterska, och kollade till mig. Hon fick mig att försöka andas ordentligt för att sluta hyperventilera och få tillbaka syre till händerna som var alldeles vita och stela. Tog ett bra tag innan jag kunde lugna mig men ont gjorde det fortfarande i magen. Fick en blöt och kall handduk på pannan då jag svettades och skakade. Framåt 11.00 försökte vi få i mig Alvedon, munsönderfallande, och det gick bra ett tag men sen började jag må illa så jag kräktes. Usch vilken obehaglig känsla att kräkas när man är öm i magen och knappt har nåt att kräkas upp. Klockan var nog 12.00 när jag tog en sipp av en Fortimel Extra näringsdryck men det kom nog upp lika snabbt som det kom ner. Ännu mer kräks alltså. Jag mådde riktigt dåligt! Låg i sängen hela dagen och hade ont så till slut ringde mamma till avdelningen och frågade hur vi skulle göra och det blev bestämt att jag skulle åka in till akuten så vid 16-tiden ungefär kom ambulansen och hämtade mig. Har knappt nå minne av att jag blivit utburen, riktigt otäckt. Sambon ringde jag till innan ambulansen kom så han kunde följa med mig.

I ambulansen kollades BT upp och han försökte sätta nål på mig men jag är så svårstucken, fyra gånger tror jag att han försökte och jag brydde mig inte ens, så dåligt mådde jag. Kom in till akuten och där tror jag att jag fick nål satt för dropp. Allt är lite luddigt från det att jag fick den där attacken i magen så nå utförliga saker kan komma att utebli. Låg på akuten ett tag men fick sen komma upp på avdelningen och en kirurg kom vid nåt tillfälle för att kolla till mig och bestämma nåt. Kontraströntgen skulle göras så då var det bara till att försöka få i sig kontrastvätska vilket inte var det enklaste. Jag försökte så gott jag kunde iaf och till slut blev det dags att komma ner till röntgen, fick några extra sippar vätska där också. Hur lätt var det att flytta över sig till britsen? Hur lätt var det att hålla armarna uppåt och hålla andan när det gjorde jätteont? Inte lätt alls ska jag tala om. Men dom fick bilderna som behövdes iaf.

Röntgen visade att jag hade fri vätska i buken så natten till söndag blev jag om-OPad för att ta reda på vad det var. Sövning en gång till och rädslan att bli snittad. Dom kunde gå in i samma hål fick jag reda på när jag vaknat så det var skönt! Däremot vaknade jag med två dränage i magen. Hade även diverse nålstick då jag är svårstucken vilket dom fick erfara, helt blå på höger underarm t.ex. Den fria vätskan visade sig vara närmare en liter blod från ett mikroskopiskt blodkärl som brustit. Detta var inget fel som kirurgerna gjort eller jag utan det kan bara hända ibland. Fick ligga några timmar på IVA (eftersom det var helg) innan jag kom upp på avdelningen igen. Började sakta men säkert må bättre när söndagen kom, dock sängliggandes. Blev tömd nån gång då jag inte kunde kissa själv, inte ens på toalettstol bredvid sängen.



På måndagen mådde jag också bättre men kirurgerna var inte riktigt tillfreds med mitt allmäntillstånd och vätskan som kom ur det ena dränaget (eller vätskan som inte kom ut, läckte en hel del från hålet i magen), dom började misstänka skada på en tarm eller nåt med gallan. FAN tänkte jag! Orkar inte mer.. Så vid lunch mitt i filen fick jag lägga ifrån mig skeden och börja fasta då dom bestämde att dom skulle gå in en gång till för att se vad som kunde vara fel. Kirurgerna stannade kvar efter ordinarie arbetstid för att operera mig igen. Sent på måndag kväll var det dags igen och rädslan för öppet snitt var starkare denna gång då dom gång på gång påpekat att det kan hända och att det är för mitt eget bästa om det nu skulle vara nåt. Söving en tredje gång och jag tyckte att det var den längsta av dom, från det att jag kom in i salen till att jag somnade alltså. Vaknade upp på UVA med två nya dränage och en kateter. Jag frågade snabbt om det blev öppet snitt eller genom samma hål och jag fick svaret att det gick att ta det genom hålen, vilken lättnad! Den ena kirurgen kom och pratade med mig och sa att allt hade sett ut som det skulle men att det var en del koagler så det var väl kanske därför det inte blev nå bra ur det ena dränaget från första om-OPen. Fick ligga en stund på UVA och jag var så kissnödig trots kateter så jag frågade en sköterska om det var nå fel på den, hon tittade och det var en knix på den så efter det kom det nästan 9 dl så inte så konstigt att jag kände mig kissnödig. ;)



Kom upp på avdelningen efter midnatt har jag för mig så då var det bara att försöka sova vilket inte gick så bra, inte gått så bra nån av nätterna. Bara halvslumra till och från. På tisdagen kände jag mig bättre och vätskan ur dränagen såg betydligt bättre ut så det var dags att dra ut dom tyckte kirurgen. Fy helvete vad otäckt det var! USKan som drog dom var inte ett dugg bra tycker jag, kände aldrig nån kemi med honom nån gång under mina dagar på avdelningen. Det gjorde ont och var obehagligt, och så blev jag rädd. Sambon satt och höll mig i handen hela tiden och strök på mig.. Jag grät också! Satan det är bland det värsta jag gjort. Efter den ena skulle ju den andra ut också! *Ryser* Men till slut var dom borta iaf. Det var dock inte dags för utskrivning då på tisdagen utan jag fick stanna kvar för att se att jag kom upp på fötter och blev ännu bättre. Sitta upp gick rätt så bra och stå och gå gick ju efter ett tag utan att bli yr. Framsteg! :D

Onsdag morgon var det dags för katetern att bli dragen för att komma igång med kisseriet vilket det blev värre med. Jag var ju mer än kissnödig om jag säger så men var så hård i magen att inget kom ut. Är nummer 2 blockerat kan jag inte heller uträtta nummer 1. Jag fick laxering som hjälp på traven och vilken pärs det var, ska inte gå in på nå detaljer men svettig blev jag. ;P Vilken lättnad det blev till slut, kändes att det behövdes tömmas. Så efter det kunde jag kissa obehindrat hela dagen. :) På eftermiddagen mådde jag så pass bra att det var dags för utskrivning och jag hoppades innerligt att jag skulle slippa komma tillbaka och genomgå nåt nytt helvete..

Här sitter jag nu idag, snart en vecka efter senaste utskrivningen och mår bättre och bättre! Inga fler komplikationer och hoppas att det förblir så. Är inte lika öm i magen längre och maten rullar på ganska så bra, mätt mest hela tiden men det gör ingenting, det kan bara bli bättre!
Här ligger jag i min sjukhussäng och kan inte sova. Har legat sen 9.30 ungefär då jag blev OPad. Ungefär 9 timmar på uppvakningsavdelningen trots att jag mått väldigt bra och knappt haft ont alls. Har inte kunnat varit uppe och gått ändå. Hela den historian får ni när jag kommit hem och har tillgång till dator. :)
I tisdags var jag in till sjukhuset på det förberedande besöket, lämnade blod först och tog EKG sen, till sist kunde jag sätta mig ner i väntrummet. Där satt även nio stycken till som ska OPas samma vecka och två av dom på samma dag som jag. :)

Väntan blev lång men det gick bra ändå när det fanns sällskap. Först fick jag träffa sjuksköterska som ställde vanliga bas-frågor såsom närmast anhörig, allergier, nuvarande medicinering osv. Där inne blev allt så verkligt sen, jag fick se armbandet man ska ha på sig under sjukhusvistelsen, fick tid när vi skulle infinna oss och mediciner som ska tas på morgonen och en fragminspruta som ska tas kvällen innan. Till sist var det dags för vägning och enligt deras våg vägde jag 115,3 med kläder på så ca. 8 kg har jag gått ner sen gruppmötet i maj. Det betyder alltså att jag har 3 kg kvar att gå ner på två veckor för att nå målvikten.

Besök nummer två blev hos sjukgymnasten där jag fick ytterligare frågor såsom hur det går med flytet, vilken motionsform jag använder och vad jag vill uppnå med operationen. Hon berättade inte så mycket utan den mesta informationen kommer dagen efter OP med alla oss fyra som är där då.

Allra sist var det dags för narkosläkaren och det var inget märkvärdigt. Han frågade om jag var svårstucken och jag svarade ja då jag brukar vara det i armvecken. Sen råkade jag ju nämna att jag är stickrädd, tycker att det är jätteobehagligt och då tittade han vilken i ordningen jag var den dagen. Vilket nummer hade jag då? Jo, jag skulle vara först ut. Yes tänkte jag! Men eftersom jag då hade sagt att jag var rädd så flyttade han mig till plats 2 för att dom skulle kunna sätta nålar på mig i lugn och ro innan. Aja, bara att gilla läget, han flyttade mig inte till sista plats iaf. :) Jag bad honom visa vart nålarna skulle sättas då jag tänkte köpa Emla-plåster så jag kan förbereda mig lite. Han ritade två ringar, en på vardera hand, där nålarna kan tänkas att sättas.

Sådär, där kom en liten uppdatering om mitt förberedande besök med risk för att det blev väldigt rörigt, osammanhängande eller nåt sånt. :P
Nu är det dags att gå och sova för imorgon ska jag upp i tid och åka till sjukhuset på förberedande besök. :) Blodprov ska lämnas, EKG ska tas och sen blir det träff med sjuksköterska, sjukgymnast och narkossköterska eller narkosläkare. Är lite nervös för invägningen. Jag kommer ju förmodligen inte ha nått min målvikt men frågan är ju hur mycket jag kommer att ha kvar tills jag når den. Hoppas att det inte är alltför mycket kvar så jag blir nekad OP. :( Det är ett scenario jag INTE vill vara med om..

Wish me luck!
Oj vad dålig jag har varit på att uppdatera här, får försöka bättra mig. Men jag har lite känningar på att det kommer att bli bättre uppdaterat den närmsta framtiden. ;)

Jag har i alla fall STORA nyheter; Jag har fått datum för OP! Torsdag 27 oktober ska jag opereras och det känns otroligt bra! Idag började jag således med min flytdiet med Modifast och jag kan säga att vanilj, som jag började med, var absolut ingen höjdare. Usch och fy. Jag ska inte köpa den smaken, tur att det var en provpåse som jag hade. Chokladen gick hyfsat bra ner men bäst idag var potatis- och purjolökssoppan. Kändes mer matigt att äta varm soppa ur tallrik och med sked. ;) Lura hjärnan lite är alltid bra.

Jag har köpt två förpackningar med choklad och en med hallon (som jag ska smaka nu till kvällen), fler smaker fanns det inte på apoteket där jag bor så imorgon ska jag åka till ett större och köpa fler förpackningar, bl.a soppan jag åt idag och sen tror jag att jag ska prova chokladpuddingen. Någon som har provat den och kan ge ett utlåtande? Jordgubb ska nog också få följa med hem.

Ni som har gått/går igenom detta, har ni något/några tips till mig som precis börjat mitt flyt? :)
I onsdags var jag ju iväg på gruppinformation plus samtal med läkaren. Här kommer en liten sammanfattning av den eftermiddagen. :)

Först hade vi gruppinfo med läkaren, han tog upp hur op går till, risker, hur många procent av övervikten man förväntas gå ner osv. Han sa även att det blivit hårdare nu, krav på viktminskning innan op t.ex. Får man 10 kg som krav och går "bara" ner 9 kg så förskjuts datumet. Inte mindre än 4 veckors flyt heller, 6 veckor vid högre BMI. Efter att läkaren pratat en stund tog dietisten över och pratade om hur man ska äta efteråt, vad man ska/kan äta och såna saker.

Allt det tog väl 1,5 timme har jag för mig. Efter det fick vi snällt sitta ner i väntrummet tills man blev uppropad för att vägas och mätas, sen in till ett rum där midjemått, blodtryck och puls kollades. Till sist fick man det enskilda samtalet med läkaren.

Aldrig har jag väl varit så nervös som när väntan började efter gruppinfon. :P Samtalet gick bra, han frågade varför jag inte går ner i vikt enligt mig själv. Pratade lite om hur man har försökt innan och så. Sen kom det: "godkänd för operation är du." Jag blev överlycklig! Dock anmälde han mig inte nu då det är sommaruppehåll, han skulle ringa mig i augusti eller början av september och höra hur det går för mig, om jag fortfarande var med på tåget som han uttryckte det. ^^ Men det tyckte han att jag var redan nu så. I höst/vinter beräknas jag alltså få en op-tid! :D 11 kg fick jag som krav att gå ner och det ska jag väl klara, en del under sommaren på egen hand och sen med hjälp av 4 veckors flyt borde det inte vara några problem tycker jag, hoppas jag. ;)