OP-berättelse.

3kommentarer

Här kommer äntligen min OP-berättelse, bättre sent än aldrig. Blev ju en rejäl resa så att säga. Hoppas att ni orkar läsa hela, den är rätt så lång.

Torsdagen den 27 oktober var det dags. NERVÖS! Klev upp tidigt för att hinna duscha en sista gång med Descutan och ta medicinerna i rätt tid innan det var dags att åka till sjukhuset. Mamma skjutsade in mig då jag sov hos henne och pappa natten till torsdag då sambon jobbade. 07.00 skulle alla fem som skulle OPas den dagen infinna sig på Kirurgslussen. Väl där blev det en liten väntan innan jag blev uppropad för att få min säng och byta om till den snyggaste skruden nånsin. ;) Efter ett tag kom den ena kirurgen in och hälsade och pratade lite. Ritade även på magen där dom skulle gå in. Blev ännu mer nervös. Sen var det bara att vänta tills det var min tur, nummer 2 ut så det kunde bli nånstans mellan 09.00 och 10.00 trodde läkaren om allt gick som det skulle med den första.

Ungefär 08.30, tror jag, var det dags för mig att få komma ner till Torget som dom kallar det för att sätta nål på mig då jag är lite (mycket) rädd/tycker det är väldigt obehagligt. Dom ville göra det i lugn och ro innan det var dags för själva OPen. Jag hade Emla-plåster på båda händerna i förebyggande syfte, men visst gjorde det ont ändå men till slut satt den där iaf. Sen var det bara att vänta ytterligare. Nervös som jag var sprang jag och kissade titt som tätt. En narkossköterska kom in och pratade med mig och förklarade lite om hur det skulle gå till när jag väl kom in i OP-salen, bl.a. skulle alla inne i salen dra i mig och pyssla med många saker. :) Strax före 09.30 kom samma narkossköterska in och sa att det var dags. Jag fick gå själv in till OP-salen och lägga mig på den varma luftmadrassen och sen var karusellen igång, alla som var där hade ett uppdrag och jag fick inte vara ifred. :P Till slut var allt på plats och syrgasmasken åkte fram så jag fick andas i den, samtidigt sprutades medel mot illamående in och helt plötsligt blev allt snurrigt och då kom sömnmedlet och vips så sov jag. Gick jättefort från det att jag kom in i salen tills att jag somnade tycker jag.

Kan klockan ha varit runt 11.00 kanske när jag började vakna upp och bli liiite medveten. Den ena kirurgen kom förbi nån gång innan jag blev helt vaken och berättade att allt hade gått som det skulle och det såg fint ut. Var öm och väldigt törstig vid uppvaknandet. Vatten har väl aldrig smakat så gott kändes det som, dom små smuttarna jag fick i mig. Kände även senare att jag var väldigt kissnödig så då var det dags att försöka få upp mig så jag kunde prova att gå till toaletten. Började med att försöka sitta upp på kanten men snabbt blev jag yr och kallsvettig så det var bara att lägga mig ner igen. Vi provade ytterligare en gång men med samma resultat, blev svimfärdig. Det konstiga var ju att jag mådde jättebra i liggande läge och alla värden såg bra ut. Vi kom så långt att vi fick mig att stå upp två gånger också men höll på att svimma. Dom kollade mitt blodtryck men det var inte heller nå lågt som kunde förklara detta fenomen. Kissnödig var jag fortfarande så jag fick prova ett bäcken i sängen men det fungerade inte alls så det blev tömning till slut, och nog var jag kissnödig! 7,5 dl fick dom ur mig.

Timmarna gick och mysteriet fortsatte och jag kunde inte ta mig upp, den andre kirurgen kom och kände och klämde på mig men kunde inte förstå vad som var fel. Dom kunde kanske misstänka lite ”näringsbrist” så jag fick lite sött och järnsaft för att se om det blev nån bättring, men icke. Jag låg där i sängen och såg alla dom andra GBP-opererade komma upp på fötterna och gå en sväng. Klockan blev mycket och jag blev inrullad till ett rum bredvid då jag legat på UVA så länge (närmare 7 timmar) så platserna där inne behövdes till dom nya som kom. Kissnödig blev jag igen och tömning är liksom inget dom ville göra igen helst för jag var ju tvungen att ta mig upp nångång så vi skulle försöka med en toalettstol precis bredvid sängen, detta efter ungefär 8 timmar på UVA. Jag fick hjälp av två sköterskor att ta mig upp och sätta mig på stolen och satt där ett tag. Gick inget vidare att kissa med två främmande människor i samma rum och sen började det att snurra rejält i huvudet och kallsvettningar utan dess like. Blev alldeles blek så det var bara att luta omkull mig i sängen fortast möjligast för att återhämta mig. Efter återhämtningen  frågade jag om det gick bra om jag försökte själv lite senare när dom inte var i rummet och det skulle gå bra. Jag låg och vilade mig för att till slut orka ta mig upp på stolen, satt knappt nåt på sängkanten för att spara så mycket energi som möjligt till det andra. Kisset kom äntligen men så höll jag på att svimma också, det svartnade för ögonen och hoppades bara på att jag skulle bli färdig illa kvickt. Jäklar vad jobbigt och obehagligt det var.. Sköterskorna kom in och kollade mitt BT igen men inget alarmerande lågt som man skulle kunna tro. En sköterska frågade till slut om jag tagit nå mediciner på morgonen och jag svarade att jag tog mitt Levaxin och min BT-medicin (högt tryck). Då trillade polletten ner hos henne, det var BT-medicinen som antagligen gjorde så jag inte kunde komma upp. För så fort mitt övertryck kom under 130 började alla mina symtom. En släkting till henne hade precis samma problem vid OP förut. Så efter nästan 9 timmar på UVA fick jag äntligen komma upp på avdelningen då mysteriet var löst. :)

Det var skönt att komma upp på avdelningen och slippa höra allt pipande och jag vet inte allt som lät på UVA. Ta det lite lugnt  liksom. :) Natten kom och det var dags att sova vilket inte var det lättaste, somnade men vaknade titt som tätt under hela natten dels av törst och dels av ont i ryggen för att jag bara kunde ligga så. Ligga på sidan var ju bara att glömma. Sen gör väl hela sjukhusmiljön det svårt att koppla av. Kissnödig var jag igen så jag fick en toalettstol igen vid sängen och det gick bättre än på UVA iaf, men oj så yr jag blev. Morgonen bjöd på fil till frukost och himmel vad gott det var! Njöt riktigt ordentligt kan jag säga. :) Försökte sätta mig upp på sängkanten men det lyckades inte riktigt. Jag fick då successivt höja ryggen på sängen för att känna av hur pass jag kunde sitta upp utan att känna av nåt. Framåt lunch kunde jag sitta rakt i ryggen utan att bli yr iaf! Där efter lunch skulle dietisten och sjukgymnasten ha gruppinfo med oss fem som hade OPats men då jag ännu inte stått upp själv vågade dom inte ta nå risker så jag fick åka rullstol till infon. ;) Vid avslut följde sjukgymnasten med mig till rummet och då provade vi igen och äntligen kunde jag stå upp utan hålla på att svimma! :D Kändes otroligt skönt att kunna stå och gå och framförallt ta på sig sina egna kläder. :) Fredag eftermiddag kom och det var dags för utskrivning, mamma och pappa kom och hämtade mig då jag skulle bo där i några dagar för att ha sällskap när sambon jobbade.



Kom hem och mådde riktigt bra faktiskt, kvällsmålen gick bra och allt kändes frid och fröjd. Lördag morgon gick också jättebra, med fil till frukost, inga konstigheter alls. Men som en blixt från klar himmel 09.30 fick jag så jävla ont i magen! Det bara högg till så jag gick och la mig i sängen och grät och hyperventilerade. Tänkte att detta kan ju inte vara dumping, så här häftigt.. Mamma kom upp från källaren och hittade mig liggandes i sängen och visste inte alls vad hon skulle göra. Efter ett tag kom min ena syster, som är sjuksköterska, och kollade till mig. Hon fick mig att försöka andas ordentligt för att sluta hyperventilera och få tillbaka syre till händerna som var alldeles vita och stela. Tog ett bra tag innan jag kunde lugna mig men ont gjorde det fortfarande i magen. Fick en blöt och kall handduk på pannan då jag svettades och skakade. Framåt 11.00 försökte vi få i mig Alvedon, munsönderfallande, och det gick bra ett tag men sen började jag må illa så jag kräktes. Usch vilken obehaglig känsla att kräkas när man är öm i magen och knappt har nåt att kräkas upp. Klockan var nog 12.00 när jag tog en sipp av en Fortimel Extra näringsdryck men det kom nog upp lika snabbt som det kom ner. Ännu mer kräks alltså. Jag mådde riktigt dåligt! Låg i sängen hela dagen och hade ont så till slut ringde mamma till avdelningen och frågade hur vi skulle göra och det blev bestämt att jag skulle åka in till akuten så vid 16-tiden ungefär kom ambulansen och hämtade mig. Har knappt nå minne av att jag blivit utburen, riktigt otäckt. Sambon ringde jag till innan ambulansen kom så han kunde följa med mig.

I ambulansen kollades BT upp och han försökte sätta nål på mig men jag är så svårstucken, fyra gånger tror jag att han försökte och jag brydde mig inte ens, så dåligt mådde jag. Kom in till akuten och där tror jag att jag fick nål satt för dropp. Allt är lite luddigt från det att jag fick den där attacken i magen så nå utförliga saker kan komma att utebli. Låg på akuten ett tag men fick sen komma upp på avdelningen och en kirurg kom vid nåt tillfälle för att kolla till mig och bestämma nåt. Kontraströntgen skulle göras så då var det bara till att försöka få i sig kontrastvätska vilket inte var det enklaste. Jag försökte så gott jag kunde iaf och till slut blev det dags att komma ner till röntgen, fick några extra sippar vätska där också. Hur lätt var det att flytta över sig till britsen? Hur lätt var det att hålla armarna uppåt och hålla andan när det gjorde jätteont? Inte lätt alls ska jag tala om. Men dom fick bilderna som behövdes iaf.

Röntgen visade att jag hade fri vätska i buken så natten till söndag blev jag om-OPad för att ta reda på vad det var. Sövning en gång till och rädslan att bli snittad. Dom kunde gå in i samma hål fick jag reda på när jag vaknat så det var skönt! Däremot vaknade jag med två dränage i magen. Hade även diverse nålstick då jag är svårstucken vilket dom fick erfara, helt blå på höger underarm t.ex. Den fria vätskan visade sig vara närmare en liter blod från ett mikroskopiskt blodkärl som brustit. Detta var inget fel som kirurgerna gjort eller jag utan det kan bara hända ibland. Fick ligga några timmar på IVA (eftersom det var helg) innan jag kom upp på avdelningen igen. Började sakta men säkert må bättre när söndagen kom, dock sängliggandes. Blev tömd nån gång då jag inte kunde kissa själv, inte ens på toalettstol bredvid sängen.



På måndagen mådde jag också bättre men kirurgerna var inte riktigt tillfreds med mitt allmäntillstånd och vätskan som kom ur det ena dränaget (eller vätskan som inte kom ut, läckte en hel del från hålet i magen), dom började misstänka skada på en tarm eller nåt med gallan. FAN tänkte jag! Orkar inte mer.. Så vid lunch mitt i filen fick jag lägga ifrån mig skeden och börja fasta då dom bestämde att dom skulle gå in en gång till för att se vad som kunde vara fel. Kirurgerna stannade kvar efter ordinarie arbetstid för att operera mig igen. Sent på måndag kväll var det dags igen och rädslan för öppet snitt var starkare denna gång då dom gång på gång påpekat att det kan hända och att det är för mitt eget bästa om det nu skulle vara nåt. Söving en tredje gång och jag tyckte att det var den längsta av dom, från det att jag kom in i salen till att jag somnade alltså. Vaknade upp på UVA med två nya dränage och en kateter. Jag frågade snabbt om det blev öppet snitt eller genom samma hål och jag fick svaret att det gick att ta det genom hålen, vilken lättnad! Den ena kirurgen kom och pratade med mig och sa att allt hade sett ut som det skulle men att det var en del koagler så det var väl kanske därför det inte blev nå bra ur det ena dränaget från första om-OPen. Fick ligga en stund på UVA och jag var så kissnödig trots kateter så jag frågade en sköterska om det var nå fel på den, hon tittade och det var en knix på den så efter det kom det nästan 9 dl så inte så konstigt att jag kände mig kissnödig. ;)



Kom upp på avdelningen efter midnatt har jag för mig så då var det bara att försöka sova vilket inte gick så bra, inte gått så bra nån av nätterna. Bara halvslumra till och från. På tisdagen kände jag mig bättre och vätskan ur dränagen såg betydligt bättre ut så det var dags att dra ut dom tyckte kirurgen. Fy helvete vad otäckt det var! USKan som drog dom var inte ett dugg bra tycker jag, kände aldrig nån kemi med honom nån gång under mina dagar på avdelningen. Det gjorde ont och var obehagligt, och så blev jag rädd. Sambon satt och höll mig i handen hela tiden och strök på mig.. Jag grät också! Satan det är bland det värsta jag gjort. Efter den ena skulle ju den andra ut också! *Ryser* Men till slut var dom borta iaf. Det var dock inte dags för utskrivning då på tisdagen utan jag fick stanna kvar för att se att jag kom upp på fötter och blev ännu bättre. Sitta upp gick rätt så bra och stå och gå gick ju efter ett tag utan att bli yr. Framsteg! :D

Onsdag morgon var det dags för katetern att bli dragen för att komma igång med kisseriet vilket det blev värre med. Jag var ju mer än kissnödig om jag säger så men var så hård i magen att inget kom ut. Är nummer 2 blockerat kan jag inte heller uträtta nummer 1. Jag fick laxering som hjälp på traven och vilken pärs det var, ska inte gå in på nå detaljer men svettig blev jag. ;P Vilken lättnad det blev till slut, kändes att det behövdes tömmas. Så efter det kunde jag kissa obehindrat hela dagen. :) På eftermiddagen mådde jag så pass bra att det var dags för utskrivning och jag hoppades innerligt att jag skulle slippa komma tillbaka och genomgå nåt nytt helvete..

Här sitter jag nu idag, snart en vecka efter senaste utskrivningen och mår bättre och bättre! Inga fler komplikationer och hoppas att det förblir så. Är inte lika öm i magen längre och maten rullar på ganska så bra, mätt mest hela tiden men det gör ingenting, det kan bara bli bättre!

3 kommentarer

Eva

07 Nov 2011 20:40

Usch vilken pärs!

Skönt att du är hemma nu och mår bra :)

Lälla

11 Nov 2011 09:13

Herregud va psykiskt o fysiskt jobbigt detta måste ha varit! Tack och lov att du mår så bra som du gör nu. Och som jag sa innan, är det något så släng iväg ett sms. Megakram till dig! <3

Tess

21 Apr 2013 19:03

Oj jösses vilken resa..
Jag är himla glad att min gick så bra som den gjorde och som den fortfarande gör. !

Svar: Ja, det var lite upp och ner i början. Men efter det så har allt gått bra tack å lov! :)
Mot Ett +

Kommentera

Publiceras ej